THOUGHTS

Känner för att skriva av mig lite idag. Det var länge sedan jag gjorde något personligare inlägg, men känner att det kanske är på tiden nu. Tankarna har snurrat på högvarv på sistone.

Den senaste tiden har jag känt mig så otroligt rotlös. Det känns som att jag liksom fastnat emellan två av livets perioder och nu svävar i vakuumet som uppstår efter att en period slutat men nästa inte ännu tagit vid. Tiden sedan flytten till Berlin har varit ett jävla äventyr men de senaste veckorna har jag verkligen stannat upp, försökt få lite perspektiv på året som forsat förbi och samtidigt greppa någon form av ledtrådar till hur det ska komma att påverka min framtid.
Ibland blir jag överväldigad av strömmen av tankar som verkar helt outtömlig när jag släpper barriärerna och låter dem härja fritt i mig. Antagligen beror det på att jag spenderat mycket tid med mig själv på sistone. Det senaste året har jag ständigt haft flera nya och gamla vänner runt omkring mig, men helt plötsligt vaknade jag upp en morgon i Berlin och insåg att mina allra närmsta har åkt hem till Sverige eller är påväg bort.
När det inte hela tiden finns rumskamrater/bästisar och andra favoritmänniskor att omge sig med lämnar det mycket tid åt att diskutera med sig själv. Och tro mig, jag älskar att vara själv. Den senaste tiden har jag tagit långa långa promenader, läst, inte behövt bråka om film-val med Fanny som sett alla filmer i hela världen eller Gnusse som alltid ska envisas med att se de svåraste, konstigaste filmerna man kan få tag på. Inte behövt kompromissa med någon alls och kunnat jobba hur mycket jag vill.

Men det är såklart mycket annat som satt mina tankar i rullning på sistone; långa skype-samtal med vänner som börjat plugga och plötsligt känns så himla vuxna, känslan av att europa (och världen) blir kallare och kallare (att se vakter med stora vapen i händerna på grund av den höjda säkerheten på flygplatserna jag besökt den senaste tiden känns så overkligt och ledsamt) och att jag snart klippt mina band till Umeå på riktigt då Mamma och Pappa ska lämna Norrland för att dra ut på vägarna i europa och jag till slut sagt upp förstahandskontraktet på min lilla etta. Sånt.

Jag har aldrig haft så många möjligheter som jag har just nu, jag kan på riktigt göra vad jag vill med det kommande året. Resa, satsa på jobbet, flytta hem till bästisarna, stanna i Berlin och bygga upp ett nytt socialt nätverk och nya favoritmänniskor att luta sig mot eller bara fokusera på att utveckla mig själv.
Problemet är att frihet också kan vara en last om man inte vet vad man vill (JA jag vet att det är världshistoriens värsta i-landsproblem men det är onekligen något som tar över hela mig just nu). Jag kommer aldrig ha så många möjligheter som jag har nu men jag vet inte. Jag har ingen fucking aning om vad jag vill göra härnäst och jag känner mig så rädd för att ångra mina val i efterhand. Jag känner så tydligt att jag är i något slags skifte i livet, men det känns lite oschysst av ödet att inte ge mig en enda ledtråd till vad som väntar runt hörnet.

Är det någon av er som känner igen sig i det här? Eller kanske till och med som sitter på lite livsråd till en velig själ som mig?

I feel like letting my thoughts out today. It was a long time since I wrote a more personal post, now I feel like I have no choice. My thoughts has been all over the place lately.

I’ve been feeling incredibly rootless recently. I feel like I’m stuck in between two of life’s periods and now I’m hovering in the vacuum that appears when one period has ended but the next one hasn’t started just yet. The time since my move to Berlin has been a real adventure but the last few weeks I’ve been slowing down, trying to get some perspective of the year that flushed past and trying to grab some kind of clues to how it will affect my future.

Sometimes I get overwhelmed by the stream of thoughts that seem infinite when I release the barriers and let it run freely in me. Probably it’s because I’ve spent a lot of time by myself lately. This past year I’ve constantly had a number of new and old friends around me, but suddenly I woke up one morning in Berlin and realized that all of my closest ones have gone home to Sweden or are on their way to leave Berlin.
When roommates, best friends and favorite people surrounds you 24/7 anymore, you get a lot of time discussing things with yourself. And believe me, I love to be by myself. Lately, I have been taking long long walks, reading books, not had to argue about which movie to watch with Fanny who has seen every movie in the world or Gnusse who always insists on watching the oldest, strangest films you can get hold of. I haven’t had to compromise with anyone at all, and been allowed to work as much as I want to.

There are of course many other things that has set my mind in motion lately; Long skype conversations with friends who’s started studying and suddenly feel so adult-like, the feeling that the atmosphere in Europe (and the world) gets colder and colder (seeing guards with big guns in their hands due to the increased security at airports I’ve visited recently feels so unreal and sad), and that I’ll soon cut my connection to my hometown Umeå for real since Mom and Dad will leave Sweden to go out on the roads of Europe, and I finally ended my contract for the little one room apartment I had there. Stuff like that.

I have never had so many opportunities as I have right now, I can really do whatever I want to do the coming year. Travel, focus on work, move back to my best friends, stay in Berlin and building a new social network and find new favorite people to lean on, or just focus on developing myself.
The problem is that freedom also gives you pressure if you don’t know what you want to do with it (yes I know it is history’s worst first world problem, but it’s still something that’s taking over my head atm). Cause I don’t know. I have no idea, not even a clue, of what I want to do next and I feel so afraid to regret my choices looking back at this period of life in a few years. I feel so clearly that I’m in some kind of shift in my life, but I think fate could have been a little nicer and given me just a single clue to what’s around the corner.

I guess that many of you guys are about my age. Do you recognize this feeling? Or do any of you have some life advices to give?

Alltså, jag behöver er hjälp här! Jag tycker verkligen cornrows är så himla himla snyggt och bekvämt. Ända sedan jag flätade håret förra sommaren har jag varit sugen på att skaffa det igen, men låtit bli på grund av hela cultural appropriation-debatten kring det. Jag är helt med på båten när det talas om direkt religiösa accessoarer som till exempel bindi, men just cornrows har jag svårare att förstå då det använts i så många kulturer i olika tidsåldrar och av olika anledningar. Vad känner ni? Tycker ni att det är okej för mig som vit och privilegierad att skaffa cornrows eller skulle det vara fel? Diskutera med mig!

Guys, I need your help here! I really really think cornrows is a suuuuper cool and comfortable hairstyle. Ever since I braided my hair last summer, I’ve been wanting to do it again, but chosen not to because of the whole cultural appropriation debate surrounding it. I’m totally on board when it comes to religious accessories such as bindi, but I have a hard time to figure out how to think about cornrows since it’s used in so many cultures in different periods in history and for different reasons. What do you think? Do you think it’s okay for me as white and privileged to get cornrows or would it be wrong ethically? Discuss with me!

Jag vet att jag skriver extremt lite om kroppsideal och självbild på min blogg. Mest för att jag faktiskt inte vet vad jag ska skriva även om jag vet att det är ett jobbigt och lurigt ämne för de allra flesta (speciellt oss tjejer). Det känns som att det är ett sådant ämne där det lätt blir fel hur goda intentioner man än har, men att inte våga uttrycka sig om ett så viktigt ämne blir ju också fel. Därför vill jag lägga upp fantastiska Jenny Mustard’s (som ni som hängt med länge vet att jag fan-girlat i en herrans massa år) video om kroppsideal. Hon sätter pretty much fingret på hur jag känner kring det. Ska vi inte deala på att följa de 4 steg hon tar upp i videon?

I know that I write very little about body image on my blog. Mostly because I actually don’t know what to write even though I know it is a difficult subject for most people (especially us young girls). It feels like it’s a topic which easily ends up making someone feel bad no matter how good intentions you have, but not daring to express yourself on such an important subject is also wrong. That’s why I would like you to watch amazing Jenny Mustard’s (who I’ve been a fan-girl of in many years now haha) video about the body image. She pretty much point out exactly how I feel about it. Can’t we just agree together to take the pledge and make the world a little less body-obsessed?

Citrus salad-sushi salad-ceasar kale energy bowl-homemade vegan pasta.

Åh och när vi ändå är inne på Jenny- ni har väl inte missat hennes fantastiska vegan-recept? På hennes blogg och youtube-kanal hittar jag den mesta av min matlagnings-inspo!

And oh since we’re already speaking of Jenny- I hope you haven’t missed her amazing vegan recipes? I find most of my cooking inspo on her blog and youtube channel!

Tee- Over And Under, pants- Motel, shoes- Sarenza

Tack för alla bra kommentarer på mitt inlägg igår! Blir så peppad! Det var många som påpekade att jag borde försöka skriva mer personligt, vilket jag håller med om. Det är så mycket som rör sig i huvudet nu när jag just flyttat och söker lägenhet för framtiden. Allt känns liksom instabilt, så det vore skönt att få skriva av sig lite.

Innan jag drar iväg för att fixa det sista i vår lägenhet måste jag bara berätta en liten anekdot om tishan jag har på mig på bilderna ovan; jag fick den i present av en superhärlig snubbe som ba “oj, är du Ebba Zingmark?!” när jag och Emma gick förbi Roamers uteservering i onsdags. Det visade sig att han just startat ett klädmärke (Over And Under) och ville att jag skulle ha en av deras t-shirts. Att det sedan visade sig vara typ den bästa bas-tishan jag ägt och att märket har ett sjukt coolt concept going on är ju ett plus i kanten. Älskar sammanträffanden!

Thanks for all the good and smart comments on my post yesterday! I got so excited of reading everything! Many of you wants me to write more personal, which I want too. There’s so much stuff flying around in my head now when I just moved and am looking for an apartment for the future. Everything feels pretty unstable in my life right now, so it would be nice let it out in my blogposts.

Before I head off to fix the last stuff in our apartment, I just have to tell you a little anecdote about the tee I’m wearing in the pictures above; I got it as a present from a super lovely guy who just “Oh, are you Ebba Zingmark ?!” When Emma and I went past Roamer’s outdoor seating last Wednesday. It turned out that he had just started a clothing line (Over And Under) and wanted me to have one of their t-shirts. That it turned out to be one of the best base-tees I’ve tried, and that the concept of the brand is really cool, is of course a plus. I just love coincidences!

I veckans avsnitt av veganTV slår jag hål på de fem vanligaste myterna om veganer! Ni anar inte hur många gånger jag fått förklara för folk att sojabönor och linser innehåller mer protein än både lax, kyckling och rostbiff, till exempel. Här serverar jag er ett helt gäng argument ni kan använda er av i framtida diskussioner om veganism! Varsågoda!

Ps. Insåg i efterhand att jag glömt lägga till källor till mina påståenden. Är ni osäkra på något är det bara att lämna en kommentar så återkommer jag med källan!

In this week’s episode of veganTV I’m busting 5 common myths about vegans! You have no idea how many times I’ve had to explain to people that soy beans and lentils contain more protein than both salmon, chicken and roast beef, for example. Here I serve you a whole bunch of arguments you can use you in future discussions about veganism!