LIFESTYLE

Vi är tillbaka på Öland igen. Jag springer på samma vägar som förra året, förbi majsfälten ner på stranden där korna går lösa. Jag har tappat räkningen på alla mular och nosar jag klappat. Jag har på mig en luddig basker som en gång i tiden tillhörde Seans mormor.
Jag vadar med skräckblandad fascination ut i havet bland maneterna som guppar omkring som små åskmoln under ytan.
Det känns märkligt att tänka på skatter och integration när man känner sig såhär isolerad från samhället men då och då blossar diskussionerna upp, som för att piska liv i engagemanget inför valet.
Jag läser de sista kapitlen i min bok extra långsamt med flit för att dra ut på spänningen. När det mörknat ute delar vi på en ostkaka i soffan.

För några veckor sedan liknade jag denna semester vid en ocean av tid, men nu är vi snart i land. På onsdag flyger vi till Berlin igen. Att komma hem till en tom lägenhet efter en lång resa är en väldigt speciell känsla, tycker ni inte?

We are back on Öland again. I’m running on the same roads as last year, past the cornfields down to water where the cows walk along the beach. I’ve lost count of all the animals I’ve petted.
I’m wearing a furry beret that once upon a time belonged to Sean’s grandmother. With suppressed fear, I’m swimming in the ocean among the jellyfish hovering like small clouds below the surface.
It feels strange to think about taxes and integration when you feel this isolated from society, but occasionally the discussions blossom up giving sparks to our engagement in the coming election.
I read the last bit of my book extra slowly to extend excitement. When it’s dark outside we share a whole cheesecake on the couch in front of the Aghata Christie series we’re currently watching.

A few weeks ago, I wrote that this vacation felt like an ocean of time, but now we’re close to the shore. We’re flying back to Berlin on Wednesday. In my mind I’m already hugging my friends, taking care of our poor plants and wiping the dust off my office space. Getting home to an empty apartment after a long trip is a very special feeling, don’t you think?

(beret- Sean’s Grandmother’s, tee- Ragdoll)

Jag spontanbokade biljetter tillbaka till Umeå för att jag inte riktigt kände mig klar när jag lämnade Norrland i början av vår semester. Längtan guppade omkring i magen redan i planet på väg bort.
Så i söndags lämnade jag Stockholm, fortfarande med glitter på kroppen efter att ha dansat genom staden i prideparaden dagen innan.

Jag går runt i crocs och mammas gamla badshorts. Klappar hundarna, äter vinbär direkt från buskarna, slumrar i solen. Gör inlägg på Instagram stories istället för genomtänkt content, svarar på mailen halvhjärtat och plikttroget ibland. Promenerar med mamma pappa. Skrattar med mamma pappa. Bastar med mamma pappa. Mamma pappa hundarna.
Kan inte riktigt sova för jag är inte van att sova själv och klimatångesten mullrar i bakgrunden.

Tack för att ni finns kvar här trots sporadiska uppdateringar. Den här sommaren gör mig gott. Jag kommer berätta om allt som hänt under min semester när jag är tillbaka i Berlin, men just nu är jag bara halvvägs igenom den och det bästa sättet att hänga med är nog att kika på mina Instagram stories. Stor kram.

I spontaneously booked tickets back to Umeå because I didn’t really feel “done” when I left Norrland in the beginning of our vacation. Already on the plane away, I could feel the longing in my chest.

I walk around in Crocs and mum’s old bathing shorts. I pet the dogs, eat currants directly from the bushes, slumber in the sun. I make Instagram stories instead of thought-through content, answer the emails half heartedly now and then.
Walk with mom and dad. Laugh with mom and dad. Sit in the sauna with mom dad. Mom dad and the dogs.
I can’t sleep at night because I’m not used to sleeping alone and the climate anxiety is constantly moaning in the back of my head.

Thank you for staying here despite my sporadic summer updates. This break is good for me. I will tell you about everything that happened during my vacation when I’m back in Berlin, but right now I’m only halfway through it and the best way to keep track of what I’m up to is through my Instagram stories. Big hugs.

Med anledning av allt buzz i media på sistone (i samband med Balenciaga-kollektionen), så blev jag tillfrågad att styla tre par Crocs original-tofflor. Jag som alltid förespråkar komfort före snobbism tyckte detta var ett spännande uppdrag. Låt mig presentera: Crocs a lá Ebba! Helt ärligt tycker jag att de går fint ihop med mina The Cords-brallor.

När jag var liten ville jag så gärna ha ett par Crocs. Jag minns speciellt en dag, första skoldagen efter sommarlovet, då alla coola kids gjorde entre med sommarfräknar i ansiktet och dessa märkliga plast-tofflor på fötterna. Det tog inte lång tid innan jag förstod att alla som var något på min lilla bya-skola hade äkta crocs, men ändå skulle det dröja över tio år innan jag för första gången fick mina egna, haha.

Jag tycker att det är så spännande med kläder som fungerar som statusmarkörer och vattendelare. Vad har ni för relation till Crocs?

Due to all the recent buzz in media (after the Balenciaga collection), I was asked to style three pairs of Crocs original slippers. I always choose comfort before snobbism, so my answer was yes. Let me introduce: Crocs a lá Ebba! Frankly, I think they’re a nice compliment to my Corduroy pants.

When I was a little girl, all I wanted was my own pair of Crocs.  I especially remember one day, the first day after the summer holidays, when all the cool kids came back to school with summer freckles on their cheeks and these strange plastic slippers on their feet. It didn’t take long before I realized that if you wanted to be somebody in our little village, you had to have real crocs, but still it would take me ten years to get my own pair. Haha.  

I think it’s so exciting with clothes that creates debates and works as identity marks. It feels like everyone have something to say about these plastic shoes. What are your relation to Crocs?

Äntligen är det dags för mig att berätta om en av de starkaste kampanjerna jag gjort på länge; “She moves mountains” med The north face. De har tröttnat på att ord som “hero”, “explorer” och “pioneer” nästan uteslutande förknippas med män i media, och det har jag med. Med denna kampanj vill vi lyfta fram våra kvinnliga role models och inspiratörer.

Jag valde att lyfta fram Siri. Alla som läst min blogg ett tag vet väl redan att detta är en person som spelat en stor roll i mitt liv: Efter gymnasiet bestämde vi oss för att flytta från lilla Umeå till Berlin, utan boende eller vänner i vår nya hemstad satte vi oss på planet med varsin resväska. Att upptäcka en myllrande stad som denna, skaffa helt nya umgängeskretsar, jobb, erfarenheter. Bo tillsammans på tolv kvadrat, längta hem, vara kära, anpassa sig till en ny kultur, jobba ihop. Det skapar ändå ett speciellt band.
Siri har lärt mig massor av saker, men en av de viktigaste är vikten av självständighet, att våga förlita sig på sin egen förmåga. Det låter kanske tvetydigt, men en riktigt bra vän är inte alltid den som berättar vad man vill höra utan vad man behöver höra. Att på riktigt bry sig om någon handlar ibland mer om att pusha än att stötta. Jag har alltid inspirerats av hennes jävar anamma, och därför var det hennes namn som direkt dök upp i mitt huvud när TNF berättade om She moves mountains-kampanjen.

Här kan ni läsa mer om kampanjen, och upptäcka fler inspirerande kvinnor. Det har verkligen varit superinspirerande att få jobba med en fråga jag brinner för, och människor jag tycker om. Tack Siri och Jessica, som gjorde detta möjligt.
Sist men inte minst vill jag uppmana er att ta en sekund och tänka på alla fantastiska kvinnor ni har runt er, och uppskatta vilken oändlig källa till inspiration det är. Puss <3

It’s finally time for me to tell you about one of the most inspiring campaigns I’ve participated in lately; “She Moves Mountains” by The north face. They are tired of the fact that words such as “hero”, “explorer” and “pioneer” almost exclusively are associated with men when they are used in media, and I am too. With this campaign, we want to highlight our female role models and inspirators.

Most of you probably remember Siri: In our teens, she inspired me to leave our safe hometown in the north of Sweden to move to Berlin. With no friends or accomodation, we boarded the plane to our new lives. We shared the euphoria it means for two small town girls to move to a creative capital and meeting point for people all over the world, which created a very special bond. We lived together on 12sqm, worked together, adapted to the new culture, fell in and out of love with stupid and less stupid boys, had käseflips in bed when life felt shitty and shared tonnes of new experiences.
Siri has given me a lot of things, but one of the most important is the belief in independence, to be able to rely on your own ability. If you think about it, a real friend is not always the one who tells what you want to hear, but what you need to hear. To really care about someone is sometimes more about pushing than supporting. I’ve always been inspired by her power, and that’s why she was the one I immediately thought about when TNF told me about the She moves mountains campaign.

Click here to read more about the campaign, and discover more inspiring women. It has really been super inspiring to work with a topic I’m passionate about, and together with people I like. Thanks Siri and Jessica, for making this possible.
Last but not least, I would like you to take a second and think of all the amazing women around you, and appreciate what an endless source of inspiration that is. xx <3

Hallå, jag vill prata lite om träning! Jag har känt att jag haft en så himla TREVLIG relation till träning hela den här våren. Att känna sig form ger verkligen ett otroligt härligt rus av självförtroende, en vara som vanligtvis inte finns i överflöd hos mig. De senaste månaderna har Sean hittat mig flexande framför spegeln inne på toan x antal gånger (det är sant), och numera brukar jag ogenerat strosa in i gym-avdelningen i klätterhallen och lyfta mina 2,5kg-hantlar bredvid alla muskelknuttar istället för att stryka runt tills gymmet är tomt. Jag har försökt hitta källan till varför jag plötsligt tycker träning är så himla kul, och kommit fram till att det till stor del beror på en handfull faktorer som ger mig motivation, jag tänkte att det kunde vara intressant att höra om någon av er känner igen er i detta:

Hey guys, can we talk a little about working out? I feel like my relation to training and fitness has ben so good this spring. Feeling in shape really gives you a lovely rush of confidence, which is something that’s not very common to me. The recent months, Sean has found me flexing my muscles in front of the bathroom mirror several times (seriously!), and now I usually walk into the wheight-lifting section of the climbing hall to lift my 2.5 kilos next to all the super fit dudes without feeling ashamed. I’ve tried to understand why I suddenly think working out is so much fun, and come up with some important keys to why I’m so motivated lately:

– Jag har hittat en aktivitet jag verkligen tycker om. Klättringen ger mig en anledning att pusha extra mycket på gymmet, eftersom jag vet att det kommer hjälpa mig att klara svårare väggar. Att kunna använda sin styrka till något konstruktivt gör verkligen att alla till synes meningslösa maskiner får en helt ny innebörd.

– Omvänd psykologi. Jag har aldrig satsat hårt på träning, men under vissa perioder i livet har jag ändå känt att det blivit ett stress-moment i min vardag, och då försvinner all motivation för mig. Om jag däremot inte får eller kan träna längtar jag istället efter att få svettas. Därför har jag satt en max-gräns på 3 pass i veckan, mer än så får jag helt enkelt inte träna. Detta gör att jag känner att jag måste ta till vara på mina pass, och ser det som en belöning snarare än något på min att göra-lista.

– Att gå på tjej-gym! Jag har ju skrivit om detta tidigare, men jag älskar att glida runt bland alla ladies på gymmet, som snackar skit med varandra över löpbanden, ägnar mer tid åt speglarna än maskinerna och som ogenerat fokuserar endast på sätesmuskulaturen (haha).

– Att träna nära hemmet. Anledningen till att jag tidigare i livet föredragit löpning framför andra träningsformer har antagligen till stor del berott på att det är så otroligt enkelt att bara snöra på sig skorna och sticka iväg. Nu när jag satsar mer på muskelträning och klättring har jag sett till att både min klättrings-klubb och gym ligger nära mitt hem, så att det bara tar 10 minuter från idé till faktisk handling.

– I’ve found an activity I really like. Climbing gives me a reason to push a little extra on the gym because I know it will help me climb more difficult walls. Being able to use your strength a constructive way really gives all the machines in the gym a purpose.

– Reversed psychology. I’ve never invested that much in becoming fit, but during certain periods of my life I’ve felt that working out has made my everyday life more stressful, and then all my motivation disappears. But if I, on the other hand, don’t get to or can exercise, I suddenly crave going to the gym. That’s why I’ve set a limit of maximum 3 gym sessions a week, instead of a minimum. This makes me feel like I have to make the most out of my sessions.

– Going to a women’s gym! I’ve told you about this before, but I love tower out among all the ladies in the gym, gossiping with each other over the treadmills, spending more time looking in the mirrors than using the machines, and who aren’t ashamed to focus on just the gluteal muscles (haha).

– To work out close to home. The reason why I previously preferred running over other types of training has probably been due to the fact that it’s so incredibly easy to just lace the shoes and get going. Now that I’m focusing muscle building workouts and climbing, I’ve made sure that my climbing club and gym are close to my home, so it only takes 10 minutes from idea to actual action.

Vi tog förresten dessa bilder för Under Armour’s senaste kampanj för någon månad sedan, det var extra kul att plåta träningskläder eftersom jag faktiskt känner mig lite fit, haha.
Hur som helst. Motivation är en väldigt personlig sak, vissa går igång på tävlingsmomentet i sport och vissa blir motiverade av att göra träningen till ett socialt event. Dessa punkter är vad som som visat sig funka för mig, men det skulle vara intressant att höra vad ni går igång på. Har ni några trick eller strategier för att maxa motivationen?

We took these pictures for Under Armor’s recent campaign a month ago, by the way. It was extra fun to shoot a fitness editorial since I actually feel a little fit, haha.
Anyway. Motivation is very personal, some people gets excited of competition and some gets motivated by turning the work out sessions to social events. This is what seems to work for me, but it would be interesting to read what gets you in the right mood. Do you have any tricks or strategies to maximize your motivation?