Igårkväll fastnade jag åter igen i arkivet här på bloggen. Kalla det navelskåderi, men jag kunde inte sluta scrolla igenom inlägg efter inlägg. Sedan jag kom tillbaka till Berlin och flyttade ihop med Sean har liksom mina svajiga, spännande men slitsamma år bleknat lite så det blev lite av en chock för mig att påminna mig om allt jag gått igenom. Såhär har mina Decembrar sett ut de senaste fem åren:
Last night I went back in the archive here on the blog again. I was hypnotized, I couldn’t stop scrolling through post after post. My life feels so settled now that everything that I’ve been through has faded a little, it was kind of a chock for me to remind myself of it. This is how my Decembers have been the last five years:

2013. Min sista december i Umeå. Jag skrev väldigt få personliga inlägg på bloggen på den tiden (så glad att jag fått en starkare relation till er på det planet nuförtiden), eventuellt för att jag också var ganska bekymmersfri. När jag ser dessa bilder minns jag exakt hur det var att gå omkring i en stad som börjat kännas mindre och mindre, med en känsla av att någonting måste hända i hela kroppen.
2013. My last December in Umeå. I wrote very few personal posts on the blog back then (I’m so glad I got a stronger relationship with you in that way nowadays), possibly also because I didn’t have that many concerns. When I see these pictures I remember exactly what it was to walk around in a city that started to seem smaller and smaller, with the feeling of that something big was about to happen.

2014. Klipp till ett år senare. Jag och Siri delade på ett 12 kvadratmeter stort rum i Berlin, livet var allt annat än bekvämt men allt var nytt och stort och spännande. Vi hittade på våra egna sätt att göra jobbiga element i livet roliga. En av våra mindre briljanta idéer var att skapa hashtagen “aldrigvilainnan18december” och sedan festa varje dag tills vi skulle hem och fira jul, för att fördriva tiden. Första kvällen kom vår granne och klagade på musiken och sedan lade vi ner den idén. (Några veckor senara firade jag min första hemvändar-jul,och berättade för alla där hemma om de otroliga människorna vi träffat i storstan.)
2014. A year later, Siri and I shared a 12 square meter room in Berlin, life was anything but comfortable but everything was new and big and exciting. We found our own ways of making the hard aspects of life fun. One of our less brilliant ideas was to create the hashtag “nostupuntildecember18th”, and then party every day until the 18th when were going home to celebrate Christmas. The first night our neighbor noted on our door and complained about the music, and then we gave up that idea.

2015. “Tiden sedan flytten till Berlin har varit ett jävla äventyr men det känns som att jag liksom fastnat emellan två av livets perioder och nu svävar i vakuumet som uppstår efter att en period slutat men nästa inte ännu tagit vid”…”jag kan på riktigt göra vad jag vill med det kommande året. Resa, satsa på jobbet, flytta hem till bästisarna, stanna i Berlin. Problemet är att frihet också kan vara en last om man inte vet vad man vill. Jag har ingen fucking aning om vad jag vill göra härnäst och jag känner mig så rädd för att ångra mina val i efterhand” *
Jag ÖMMAR för den Ebba som skrev detta. December 2015 var en av de tyngsta jag upplevt i mitt 21-åriga liv, jag var totalt hjärtekrossad och velig inför det kommande året, kände någon slags press på att “ta tag i livet”. I efterhand kan jag känna att “vakuumet” jag upplevde inte var något att oroa sig för. Livet är inte uppdelat i “barndom > ungdom > vuxenliv”, och man kan byta spår och riktning när som helst även efter att man gjort sitt “galna år efter gymnasiet”. Dessa små mellanrum uppstår varje gång förändringar sker, de är en naturlig och ofrånkomlig del av livet.
2015.”I feel like I’m stuck in between two of life’s periods and now I’m hovering in the vacuum that appears when one period has ended but the next one hasn’t started just yet.”…”I can really do whatever I want to do the coming year. Travel, focus on work, move back to my best friends, stay in Berlin. The problem is that freedom also gives you pressure if you don’t know what you want to do with it. Cause I don’t know: I have no idea, not even a clue, of what I want to do next and I feel so afraid to regret my choices looking back at this period of life in a few years.” *
December 2015 was one of the heaviest I experienced in my 21-year-old life, I was totally heartbroken and worried about the coming year, feeling some kind of pressure to “do something with my life”. In retrospect, I know that the “vacuum” I experienced then was just something I came up with in my head, life is not divided into “childhood > youth > adult life” and you can change track and direction at any time even after doing your “crazy years abroad after high school”. These small vacuums occur every time life-changes occur, they are a natural and inescapable part of life.

2016. December 2016 hade jag flyttat till Göteborg för att göra slag i saken och “ta tag i livet”. Detta skrev jag i det (i övrigt rätt bra) inlägget om saker jag insett sedan jag flyttade till Götet för att plugga: “Det är okej att vara lite egoistisk i relationer. Jag har alltid haft problem med förväntningar. Många gånger har jag dragit mig tillbaka i en relation av rädsla för att göra någon besviken eller inte kunna leva upp till vad som förväntas av mig. Detta gäller alltså både i vänskap och kärlek. Ibland måste man få ge sig hän lite, våga riskera att något spricker och någon blir sårad istället för att inte ge det en chans alls. Var människa måste ta ansvar över sina egna känslor. Ibland kanske man bara ska fokusera på om det känns bra en själv i stunden, och inte hur det kan kännas i framtiden.” **
I efterhand är detta SÅ roligt att läsa, eftersom det är så tydligt att denna lilla insikt egentligen handlar om Sean. Jag ville inte ge mig hän eftersom jag var rädd att vi inte befann oss på samma nivå känslomässigt, och att jag inte ville att någon skulle bli sårad (fortfarande rätt skör efter mitt tidigare heartbreak). Detta slutade ju väldigt bra för oss, men generellt skulle jag vilja dra tillbaka detta tips lite och höja ett varningens finger när det kommer till egoism i relationer. Visst har man ett ansvar över varandras känslor också.
2016. In December 2016, I had moved to Gothenburg to finally “do something with my life”. I wrote this in a post about things I had realized since moving to Gothenburg to study: “It’s okay to be a little selfish in relationships. I’ve always had problems with expectations. Many times I’ve avoided relationships of fear of disappointing someone, or not living up to what’s expected of me. This applies to both friendship and love. Sometimes you have to let go a little, dare to risk that someone gets hurt instead of not giving it a chance at all. Sometimes maybe we should just focus on if it feels good in the moment, and not how it can be felt in the future.” **
In retrospect I have to smile when I read this, as it is so obvious that it’s about Sean. I didn’t want to go all in with him since I was afraid we weren’t on the same level emotionally, and I didn’t want him to be hurt (and I was still pretty fragile after my previous heartbreak). This ended very good for us two, but generally I would like to take back this tip, and tell you to be careful when it comes to selfishness in relationships. You certainly have some responsibility for the other person’s feelings as well.
2017. Nu, december 2017, känner jag mig nog mer stabil och bekväm än vad jag gjort de senaste åren. Hade du frågat mig för ett år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle hoppat av plugget och befinna mig i Berlin igen, men jag känner mig lycklig i min vardag och i mina relationer. Jag har såklart fortfarande skitdagar, social ångest och en aningen hög stressnivå, men jag känner inte att jag strävar efter något slags perfekt liv heller. Jag har kunnat sänka mina krav på perfektion och vila i någon slags grundtrygghet. Säg mig: ÄR det ett tecken på att jag börjar bli vuxen???
2017. Now, December 2017, I feel more stable and comfortable than I ever did in recent years. If you would have asked me a year ago, I’d never thought I’d quit school and go back in Berlin again, but I feel happy in my everyday life and in my relationships. Of course, I still have bad days, social anxiety and high stress levels, but I don’t feel that I’m looking for some kind of perfect life either. I have been able to lower my demands for perfection and just relax in myself in a new way. Is this a sign of that I’m becoming a grown-up???
*Read the full post here: Being in between
**Read the full post here: Things I’ve realized since I moved