THOUGHTS ABOUT DISTANCE

Jag var SÅ nära att skriva en lång brasklapp till detta inlägg om hur mycket geggigt förhållande-tjafs jag postat på sistone, men vad tusan. Det är ju precis det här som rör sig i mitt huvud så det är väl inte mer än rätt att jag skriver av mig om det på min egen blogg, eller hur? Here we go: Idag har den här personen och jag varit ifrån varandra nästan en vecka (som jag berättade för i er i måndags har han varit i Slovenien och gjort musik åt ett teaterperformance).

Det har varit väldigt speciella dagar. Det känns främmande att inte komma hem till någon när man varit ute på kvällen, ha någon som bär ut spindeln som hänger i badrummet eller någon att tjafsa med i matbutiken. En vecka är så otroligt kort tid, men eftersom vi spenderat så gott som varje dag tillsammans sedan jag flyttade in i April har det känts speciellt, trots att jag alltid varit en person som alltid föredragit att vara ensam framför att spendera för mycket tid omgiven av människor.

Att leva själv är så himla lyxigt. Att få rikta allt sitt fokus på vad man känner för stunden, utveckla alla tankar och resonemang fullt ut i huvudet och inte behöva kompromissa med någon. Att ha tid och lust att helhjärtat bygga på alla sina andra relationer, spontanhänga med tjejerna och ringa mamma, syrran eller barndomsvänner för att fylla ut tystnaden i lägenheten.
Det jag tycker är läskigast med att gå in i ett förhållande och nästan växa ihop med en annan människa är att förlora min självständighet, och till viss del även identitet. Att låta sig bli beroende av någon innebär att man samtidigt gör sig själv extremt sårbar. När man  hackar gul lök och tomater sida vid sida innan middagen, snor varandras täcke på natten, omedvetet pillar varandra i håret när man ser film på kvällen och dividerar om hur mycket plats man egentligen ska få ta i garderoben är det inte ögonblicken i sig som är det fina, utan de insatser båda lagt för att de ska få upplevas. När dessa vardagliga ögonblick lyser med sin frånvaro uppskattar man dem som mest.
Jag tror att jag är lite extra känslig för distans av många olika anledningar (en cocktail av mitt utanförskap i skolan, flyktiga tidigare partners och faktumet att Sean och jag började vårt förhållande bosatta i olika länder) men jag är helt övertygad om att det är otroligt viktigt att faktiskt vara isär ibland. Att det inte bara är den tid man spenderar tillsammans som bygger förhållandet men även den tid man spenderar isär.
Nu ska jag njuta av mitt sista dygn som gräsänka, imorgon har jag någon att dela vardagen med igen.

Today, this person have been away for almost a week (as I told you last Monday, he has been in Slovenia to make music for a theater performance).

These days have felt endless. It’s strange to not come home to anyone when I’ve have been out in the evening, have someone helping me catching the spider in the bathroom or someone to argue with in the grocery store. One week is so incredibly short, but since we spent almost every day together after moving in together in April, it has been an odd feeling. Although I’ve always been a person who prefers to be alone rather than spending too much time surrounded by people.

Living by yourself is so luxurious. To be able to focus all your attention on what you, and nobody else, feel like for the moment, develop all your thoughts fully in your mind and don’t have to compromise with anyone. Having the time to wholeheartedly build all other relationships, spontaneously hang out with the girls or call your mother, sister or childhood friends to fill out the silence in the apartment.
To me, the scariest thing about getting into a relationship and almost growing together with another person is losing my independence, and to some extent also my identity. Being dependent on someone means making yourself extremely vulnerable. When chopping onion and tomatoes side by side in the kitchen before dinner, taking each other’s blanket at night, unconsciously touch each other’s hair when watching movies in the evening and arguing about how much space one should actually take in the wardrobe, it’s not the moments themselves that are beautiful, but everything both have invested to get to experience them. When these everyday moments shine with their absence, you’re able to appreciate them the most.
I think I’m a bit extra sensitive for distance because of many different reasons (a cocktail of feeling like an outsider in school, unstable previous partners, and the fact that Sean and I started our relationship residing in different countries) but I’m totally convinced that it’s incredible important to actually be apart too. It’s not only the time you spend together that builds the relationship but also the time you spend apart. I’m sure many of you realized that years ago, but much with this period in life is so new to me, and sharing it with you is so natural to me. Now I’m going to enjoy my last day as a grass widow, tomorrow I have someone to share my everyday moments with again.