ONCE UPON A TIME AT NCE AIRPORT

WAHO nu tar vi våra väskor och hoppar på planet till Nice! Såhär såg det ut för ett halvår sedan då Sean och jag befann oss på nästan samma plats geografiskt (i Cannes) men inte alls på samma plats relationsmässigt. Det är rätt kul att titta tillbaka på dessa bilder och minnas tillfällen av akwardness eller osäkerhet som aldrig skulle uppstå idag.

Jag minns att jag bestämt presenterade Sean som min kompis slash fotograf för alla hela resan. Minns också att jag i väntan på planet hem motvilligt insåg att det inte skulle vara möjligt att fortsätta att sväva i relationernas limbo länge till, att det var nödvändigt för alla inblandades skull att avancera eller lägga ner.

Om några timmar landar vi på samma flygplats och då ska jag fira att vi valde att inte lägga ner, trots alla omständigheter. Tänk vad bra allt blev och hur glad jag är nu.

It’s just a few minutes left until we’re boarding the plane to Nice! This is how it looked like six months ago when Sean and I were in the same place geographically (in Cannes) but not in the same place relationally. It’s so fascinating to look back at these pictures and remember the occasions of akwardness or insecurity that would never occur today.

I remember that I announced Sean as my friend slash photographer during the entire trip. Also, I remember that I, while waiting on the plane home, reluctantly realized that it wasn’t possible to continue floating in the limbo of relations any longer, that it was necessary for everyone involved to advance or put an end to it.

In a few hours we’ll arrive at the same airport again and then I will celebrate that we chose to not put an end to it despite all the circumstances, and how amazingly great everything turned out and how happy I am.